Hela konfimationen har varit en helt fantastisk upplevelse. Människor öppnade upp sig och vissa blev helt förändrad. Åland har nog hitills varit den bästa tiden i mitt liv. Vi fick hemska nyheter första dagen vi var där om att en kille tagit sitt eget liv. Vi alla samlades, bad och grät. Det var hemskt, men samtidigt vackert på nått konstigt sätt. Det var människor som man trodde var helt utan känslor som grät, verkliga, betydelsefulla tårar. Alla undrade hur vi skulle kunna göra Åland till en rolig resa med en så jobbig början. Men vi klarade av det, och alla kom varann ännu närmare. Vi hade hel roliga lekar/tävlingar, och man bar jämnt ett leende på läpparna. Vi levde varje stund tillsammans. Som en enda stor familj. Jag kommer aldrig glömma dom som var med på den resan. Alla har en speciell plats i mitt hjärta, och jag kommer va förevigt tacksam att jag fick chansen att följa med till Åland. Den resan förändrade mig, till en människa som ser livet på den ljusa sidan, och tar vara på alla i min närhet. Alla ord, varje liten bokstav jag har skrivit här kommer rakt från mitt hjärta. Och jag menar verkligen det jag säger, jag kommer aldrig glömma er ledare och konfimander. Ni är bäst.